Att vara tjej

15:22


Om du bara ska läsa en sak på internet den här veckan, låt det vara Nina Åkerstams bloggpost om trakasseriet av kvinnor på öppen gata.Egentligen är det märkligt att det inte talas mer om det här. Att det inte är något man förfasas, förvånas över utan att det snarare försvaras när det kommer på tal. Smickrad. Det är vad mannen i artikeln tycker att en tjej som får kommentarer om sin kropp och sitt utseende, oombett av främmande män, ska bli. Jag kommer att tänka på Judith Butler, och det som hon kallar performativitet - hur vi genom tal och handling skapar sociala konstruktioner, i det här fallet kön. Med sin "komplimang" befäster mannen sin rätt att ha en åsikt om kvinnans utseende. Inte nog med att hon ska tillåta honom att ta sig den friheten bara för att hon passerar på gatan, hon bör dessutom vara tacksam. För uppmärksamheten. Den han ger henne för hennes yttre.
Jag tänker på filmen Kairo 678, om kvinnor i Egypten som blir tafsade på. På bussen, gatan, av sina makar, av manliga bekanta. Som tar sig rätten. Kvinnor, som trängda och skamsna skyller på varandra, som tappar lusten till sin egen sexualitet, som äter rå lök för att slippa bli kysst mot sin vilja. Kvinnor som ska rutas in, skrämmas upp och sedan ändå vara till lags. Och jag blir så förbannad.

Jag hör att vi har kommit ganska långt i Sverige, och det kanske vi har. Men också här har röster höjts mot fri abort. Även i transkriptioner från svenska rättegånger kan man läsa hur våldtäktsoffer får beskriva sina kläder och sexliv. Kvinnor som har en röst i medier får sin inkorg fulla med hat, hot och obehagliga inviter. Kvinnor ska rutas in, hållas på plats. Det är män som tar platsen, tar på sig att definiera kvinnors utrymme och rätt till sig själva, sin kropp, sin röst och sina åsikter. Låt dem inte vinna.

You Might Also Like

0 kommentarer